All in the name of rock n' roll

Nu är begravningen avklarad, och samma önskan går genom mitt huvud som alla andra gånger något lämnat oss, jag vill aldrig mer gå på en begravning. Det här var förmodligen den jobbigaste, och mest panikartade någonsin, jag hade flera gånger stora funderingar på att springa ut ifrån den mäktiga kyrkan. Vi fyllde dom 4 första raderna, nog för att vi var få, men kyrkan är verkligen stor. Det var skönt med en liten begravning, med bara dom närmsta från släkten.
 
Jag trodde det skulle gå bra, jag var glad hela morgonen och jag kände ingen ångest alls. Det gick bra att gå in i kyrkan, det kändes verkligen helt iskallt. Jag trodde inte ens jag skulle gråta den här gången. Men ack så fel jag hade, så fort klockorna började klinga utanför, strömmade tårarna ner för ansiktet. Jag hade glömt det viktigaste utav allt, en näsduk. Jag dränkte mig själv! Mitt hjärta slog hårdare än någonsin, jag fick ont i magen och kände mig svimfärdig.

Psalmerna var lika vackra som alltid. Prästens tal var förmodligen det allra jobbigaste, hon läste upp om hur Uno var som person. Det hon sa var precis det jag har som minne och kommer ha med mig resten av livet. Det var precis som om jag hade skrivit dikten, bilden jag har i huvudet stämde exakt överens.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle klara av att resa mig upp när det var dags att gå fram till kistan för att lägga på en ros och ta sitt sista farväl. Jag var knäsvag och all den vätska jag hade i kroppen innan, hade jag tömt. Jag viskade några få ord och flera tårar rann ner över kistan. En kort sekund senare var det slut och alla gick nedstämda för att börja klä på sig och titta på kistan en sista gång.

Vi kommer sakna dig, och vi kommer ses igen!