Livin on a prayer
Yeah, då var man frisk och livet är i gång igen. Eller egentligen blev jag frisk igår, för då var det första gången jag fick vistas bland folk igen efter alla dessa tuffa dagar. Äter självklart fortfarande antibiotika, men frisk är jag. Nu ska jag bara äta klart mina två kartor som återstår och sedan tillbaka på återbesök. Känns bra att leva igen.
Lördagen började bra, åkte in till stan för att göra av med lite pengar med Zara. Hade siktat in mig på mina älskade converse jag velat ha i typ tusen år, helt vanliga, men helt underbara. Det lyser Sandra om dom, kan ni förstå att jag är så förälskad i mina skor? Fick med mig hem kläder också i shoppingkassen, som var behövligt. När jag väl var hemma och var supertaggad inför kvällen, blev allt bara sämre och sämre. Ni ska förstå hur arg jag var, på livet, på hallsta, på att jag inte är arton år fyllda, på alla idioter som inte har något liv, på dom som inte ens kan vara lite snälla och hjälpa några förtvivlade ungdommar. Men Johan räddade min kväll, som skjutsade mig till Zara och Linn. Tusen tack. Vi hade det mysigt med filtar, vattenpipa och tjejsnack.
Idag vaknade jag och Linn av min pappa som ringde och pratade i tusen år med mig, stackars krake. Med min hesa och trötta röst fick jag inte många ord sagda. Zara, som låg och sov i sin mammas och pappas säng blev väckta av oss som kom insmygandes. Under dagen har vi inte gjort mycket. Men, jag och Linn fick en superidé och kastade på oss badkläderna och sprang rent ut sagt ner till kanalen, där vi först tjoade omkring innan vi flög ner i vattnet. Det var kallt både i luften och vattnet, burr. Men vi satte ju igång blodcirkulationen, som var hela poängen.
